Det är en tid sedan jag skrivit här, men jag har inte varit passiv. Förutom att jag följt behandlingsplanen har jag gjort en hel del research för att bättre försöka förstå fenomenet borrelia. Självlärande är nästan nödvändigt, eftersom den kunskap som basuneras ut av skolmedicinen är så fantastiskt vinklad och i mina ögon till stor del består av ren propaganda. Mera om detta i ett särskilt blogginlägg senare.
Jag är nu inne i vecka sju av min åtta veckor långa inledande behandling av borrelia. Jag skriver inledande, eftersom jag har räknat med en långdragen fight.
Jag valde en intensiv behandling – en motattack – enligt det s.k. augsburgska protokollet. I korthet bygger behandlingsmetoden på gynnsam samverkan av flera olika typer av antibiotika, näringstillskott, kostomställning, motion, och detox. Idén är att angripa bakterien, driva slagget ut ur kroppen, och bygga upp det förfallna immunförsvaret.
Och det fungerar. Jag är långt ifrån i det skick jag var innan borrelian, men märker att riktningen är den rätta. Det kommer att ta tid, och det får ta tid. Jag har inte bråttom, och jag tänker inte ge upp.
Det är fullt möjligt att den obehandlade borrelian under dessa femton år har hunnit åstadkomma irreversibel skada i leder, vävnader och nervsystem, att en del av min kropp inte längre kan repareras. Då är det så. Så länge jag vet att jag gör allt för stoppa sjukdomen från att förstöra min kognitiva förmåga och min finmotorik så är all behandling ovärderlig.
Och vem vet, förresten? Allt jag gör för tillfället återställer balansen i kroppen, och en kropp i balans har en fantastisk förmåga att läka. Kanske jag blir som ny, eller ännu nyare. Tiden får utvisa det.
Något av det mest fascinerande jag lärt mig under de här sju veckorna låter som saxat direkt ur någon av de otaliga hälsobroschyrer jag läst med ett halvt öga hela livet: vikten av motion och sömn.
Jag har alltid varit medveten om att det är en bra idé att röra på sig och att sova ordentligt om man vill hålla hälsan i skick (även om jag ibland försummat att omsätta tanke i handling.) Det som jag nu insett är att hur viktigt det kan vara att sova mycket, och – hur mycket det än kan ta emot – att försöka röra på sig, i syfte att påskynda tillfrisknade från sjukdomar som den här.
Motion syresätter blodet och värmer upp kroppen, och skapar därigenom en ogynnsam omgivning för bakterien. Motion ökar också cirkulationen och driver ut slaggprodukter. Sömnen ger kroppen tid att arbeta och bygga upp, befriad från att möta det större energibehov som finns i vaket tillstånd. Enkla saker, viktiga saker, i en strävan att återfå livskvalitet.
“Liikunta voinnin mukaan” – motion enligt mående – poängteras på kliniken där jag behandlas. Det gäller att stressa kroppen just så mycket att de positiva följderna är större och värdefullare än de negativa – oftast temporära – följderna. Det är inte alldeles lätt att hitta balansen, men man lär sig genom försök och misstag.
När jag inledde behandlingen i början av juni och började jogga kom jag knappa fyra kilometer i snigelfart, och redan några timmar efteråt kände jag av värk i muskler, leder, och nerver. Fick tinnitus och lätt yrsel, och allt höll i sig ungefär 1 1/2 dygn. I förrgår sprang jag (om än med ödmjuk fart) nästan sju kilometer utan andra efterverkningar än lite styvhet i ryggen dagen efter.
Jo, det blir bättre, riktningen är rätt, och jag ser positivt på framtiden. Snart ska jag försöka lyfta något lätt och se hur kroppen reagerar – ännu ett steg i min högst personliga forskning.
Pati vs. Lyme 