När jag så småningom kröp upp ur det nattsvarta mörker jag befann mig i under de första två månaderna på SSRI-preparatet sertralin höll hösten redan på att övergå i vinter. Då inleddes ironiskt nog (så här i efterhand sett) en tid av hård konditionsträning.
Jag hade tillsammans med en vän spontant skakat hand på att vi skulle åka Vasaloppet i mars 2001. Envis som jag är så satsade jag allt, trots att den första gången på 15 år som jag stått på längdskidor var året innan.
Det var ett märkligt halvår. Min pappa insjuknade akut i en livshotande sjukdom (från vilken han tack och lov repade sig) i januari 2001, och jag minns bilfärden till Tammerfors Universitetssjukhus. Förutom allt annat som snurrade i huvudet i o m det som skedde, så snurrade också omgivningen runt omkring mig. Lägesyrseln var rätt kraftig redan då, även om den var långt från så besvärlig som den skulle komma att bli genom åren.
Träningen för Vasaloppet gick förvånansvärt bra med tanke på att jag hade borrelia i kroppen. Min gisning är att bakterien ännu i det skedet inte hade hunnit sätta sig i vävnader, leder, organ och benstomme utan mestadels cirkulerade i blodet, och att jag genom träning syresatte blodet och ökade kroppsvärmen så att de dog, förökade sig, dog ut, förökade sig – att det fördes en kamp om herreväldet över min kropp, utan att jag visste om det.
Pulsen gick under den här perioden ner mot 35 slag i minuten, och extraslagen var oerhört jobbiga mentalt. De var ändå lättare att hantera än mitt nästa symptom – spasmer och kramper i viloläge.
De flesta har någon gång känt en reflex, en okontrollerad rörelse – en plötslig spark med ett av benen är mycket vanligt – just vid insomnande. Orsaken till fenomenet är inte helt känt, men det antas kunna bero på hjärnan inte nödvändigtvis släpper kontrollen över musklerna exakt när musklerna börjar förlamas (det tillstånd de ska befinna sig i när vi sover), utan fortfarande kommer med ‘efterslängar’ – kommandon – en bit in i övergångsfasen.
Jag hade haft sådana ryckningar tidigare i livet, men nu blev de våldsamma och annorlunda. Det rörde sig inte längre om spontana sparkar med benen. Ibland gick det som en elstöt genom kroppen eller kändes som ett kraftigt slag mot huvudet, med omedelbar tinnitus som följd i båda fallen.
Värre var ändå när hela kroppen krampade långsamt och ihållande. Det kändes (och känns fortfarande) som ett sendrag under foten gör, men i hela kroppen – med bröstkorgen som “mitten av fotsulan”. En oerhört skrämmande känsla, som om bröstkorgen var ett vacuum i vilket hela kroppen skulle sugas in.
“Lösningen” var att börja ta sömnmedicinen Imovane (med det verksamma ämnet zopiklon) så att jag snabbt passerade REM-fasen och gick djupare ner i sömnen. Jag har gått på sömnmedicin så gott som varje natt sen dess. Det är för övrigt helt onödigt att jag försöker ta någon “power nap” dagtid, eftersom den stunden består nästan enbart av kramper och gör mig tröttare, inte piggare.
Senare kom jag att få samma kramper också i vaket tillstånd, när jag suttit för länge passiv i en statisk ställning. Jag har dem ännu idag. Zopiklon får mig knappt att gäspa längre, så som sömnmedicin är den värdelös för mig numera – min tolerans har blivit för hög på grund av tillvänjning.
Däremot är den medicinen faktiskt det enda jag hittat som hjälper mot de här kramperna även i vaket tillstånd, så jag använder den fortfarande nästan dagligen. Det finns så vitt jag vet ingen forskning som förklarar varför just zopiklon lindrar kramperna, men det har antagligen att göra med dess lugnande inverkan på centrala nervsystemet.
Kraftiga kramper i viloläge är ett vanligt symptom vid obehandlad borrelia, men det visste jag inte då.
Pati vs. Lyme 