Jakobstad, 21 juni 2015

Det är tre veckor sedan jag började min borreliabehandling i Helsingfors. Jag åkte hem hit till Jakobstad för att fira midsommar, och åker tillbaka till kliniken åtminstone ännu nästa vecka.

De täta IV-behandlingarna med antibiotikan Azithromycin är nu genomförda. Nu, från och med vecka 4, kunde jag välja att genast gå över till att ta den antibiotikan i tablettform. Jag bestämde mig ändå för att fortsätta med IV-distribution åtminstone en gång till, kommande vecka, så att övergångsfasen till tabletter blir så mjuk som möjligt.

Den andra antibiotika jag får är Doxycyklin, en allmänt förekommande så kallad bredspektrumantibiotika. Den började jag ta vecka 2, och fortsätter med den genom hela de två första behandlingsmånaderna.

Jag har nu då alltså avklarat 3/8 av min första behandlingsplan. Mår jag då bättre? Det gör jag. Ingen dramatisk förändring till det bättre, men ändå en definitiv.

De som är skeptiskt inställda till långvariga antibiotikakurer skjuter nu hastigt in att det inte finns vetenskapliga bevis för att för att sådana skulle ge goda resultat i behandling av borrelia, utan att det tvärtom finns flera randomiserade kontrollstudier i vilka effekten av en långvarig antibiotikakur inte skiljer sig nämnvärt – om ens överhuvudtaget – från placebo.

Jag tvivlar absolut inte på resultatet av studierna, siffrorna talar sitt tydliga språk. Men som man ropar får man svar.

Sådan studier tenderar att isolera en av många byggstenar – medicineringen – från allt övrigt. Det som studierna inte bryr sig om – och det som den största delen av läkarkåren faktiskt inte verkar veta någonting om – är att borrelia inte bekämpas med enbart antibiotika.

Antibiotika kan vara – och är ofta – en viktig del av behandlingen, men det är så mycket annat som måste samverka gynnsamt i kampen mot bakterien. Kroppen måste fås i balans, inflammationer måste fås under kontroll, immunförsvaret måste förstärkas, toxiner måste effektivt avlägsnas från kroppen.

Det behövs näringstillskott, det behövs en revidering av kosten, det behövs avgiftning. Om detta vet den så kallade skolmedicinen i allmänhet skrämmande lite, åtminstone enligt mina personliga erfarenheter. I synnerhet många specialiserade läkare – kanske i synnerhet neurologer – tycks inte se skogen för det enda träd de vattnar, göder och sköter om.

Så varför ser jag en förbättring? Jag äter antibiotika. Jag motarbetar inflammation genom att äta kurkumin. Jag äter serrapeptidas för att lösa upp borreliabakterier i biofilm. Jag äter grapefruktfröextrakt för att spräcka cystformen som bakterien kan anta. Jag äter potenta multivitaminer, betaglukan och får B-vitamindropp för att stärka immunförsvaret. Jag har screenat mig för vilka födoämnen som stressar min kropp (bl.a. gluten, ägg och mjölkprodukter) och undviker dem. Jag äter acetylcystein och CoQ10 för att skydda mitrokondrier. Jag detoxar genom att äta glutation, dricka citronvatten, bada infraföd bastu, jogga.

Nej, enbart antibiotika biter inte på en lömsk infektion som fått härja fritt i femton år – särskilt inte som den i mitt fall slåss sida vid sida med mycoplasma och TWAR. Men nu ska det bli en ändring på det hela. Motanfall på alla flanker samtidigt.