Helsingfors, 11 Juni, 2015

Innan jag fick veta att jag burit på borrelian så länge som jag gjort så hade jag inte den blekaste aning om varför jag kunde må så fruktansvärt dåligt en dag, bara för att sen må märkbart bättre nästa dag.

Inte heller förstod jag varför jag drabbades av våldsam genomklappning – som om kroppen gick ner i sparläge – mitt under ett längre träningspass. Eller varför jag mådde så väldigt dåligt dagen efter.

För två år sen, när jag ännu spelade fotboll – eller förlåt, sparkade fotboll som det nog ska heta när det rör sig om division 6 – kunde jag rent fysiskt sett klara av en hel match utan större problem. Problemen började i stället några timmar efter matchen, och sträckte sig över hela nästa dag. Då var jag sjuk, riktigt sjuk.

Inte som i den sköna känsla som infinner sig då man vet att man gjort något “nyttigt destruktivt” – alltså då när man anstränger kroppen och medvetet bryter ner den så att den kan växa sig ännu starkare än förr genom återhämtning. Det som all långsiktig, konstruktiv träning handlar om, och som ger ett sånt välbefinnande.

Inte så, utan som i sjuk när man just håller på att insjukna i influensa. Kroppen arbetar som en tok för sin överlevnad, och lämnar sin värd (i det här fallet jag själv) att klara sig så gott det går. Sådant var – och är fortfarande – mitt dagen efter-tillstånd när jag ansträngt mig riktigt hårt. Och jag förstod aldrig varför, inte före diagnosen.

Kronisk borrelia orsakar en kronisk inflammation i kroppen.

När vi andas in syre i viloläge så tas syret upp av hemoglobinet i lungorna och går ut i blodet. Bara 25% når ändå fram till cellerna – resten återvänder till lungorna, eftersom syret är så hårt bundet till hemoglobinet.

Vid hård ansträngning höjs kroppstemperaturen och koldioxidhalten i musklerna ökar. Ju högre koldioxidhalt, desto svagare blir syrets bindning till hemoglobinet. Resultatet blir att mera syre frigörs och strömmar till cellerna.

Borreliabakterien tål varken hög temperatur eller syre, så intensiv träning dödar faktiskt spiroketerna, vilket gör att endotoxiner frigörs.

En stor del pumpas ut ur kroppen under själva ansträngningen, genom att vi svettas. Men när mängden döda bakterier blir så stor att kroppen inte kan forsla ut endotoxinerna i samma takt, ja då är det lapp på luckan redan under träningen.

Och efteråt – när ansträngningen är över – finns det fortfarande endotoxiner som måste bort, men eftersom vi inte längre svettas ut dem så måste kroppen angripa dem som den angriper en fiende – producerar cytokiner i stor mängd och aktiverar vita blodkroppar för motattack.

All energi går dit, och eftersom det ligger en kronisk inflammation i kroppen så finns det för mycket sådan aktivitet redan från första början. Efter intensiv träning arbetar alltså kroppen långt mycket mer än vad som är normalt, och andra kroppsfunktioner prioriteras lägre.

Inte underligt då att jag legat utslagen dagen efter intensiv träning. Träningen har triggat samma fenomen som när medicin och näringstillskott biter på bakterien, dvs. jag har haft herxheimer-reaktioner. Jag har sannerligen varit medveten om att något är på tok, men inte varför.

Kan man då träna sig fri från borrelia? Knappast. Men man kan säkert aktivt minska bakteriemängden i kroppen genom att träna regelbundet. Synd då att ett hårt träningspass slår ut en helt och hållet under det därpå följande dygnet.

Nu när jag vet det här, så kan jag börja söka efter en optimal balans – förstöra bakterier i en sån mängd att kroppen klarar det bättre. Varje död spiroket är en god spiroket. Och i det avseendet var min joggingtur i förrgår optimal; jag klarade mig med bara små efterbesvär, och ställde till det för min inkräktare.

Det här skulle samtidigt också kunna förklara varför borrelian blev så mycket värre efter att jag bestämde att sluta motionera, eftersom allt tydde på att motion bara förvärrade allt. Så lite man vet. Det gäller att lära sig på vägen.