Jakobstad, 21 juni 2015

Det är tre veckor sedan jag började min borreliabehandling i Helsingfors. Jag åkte hem hit till Jakobstad för att fira midsommar, och åker tillbaka till kliniken åtminstone ännu nästa vecka.

De täta IV-behandlingarna med antibiotikan Azithromycin är nu genomförda. Nu, från och med vecka 4, kunde jag välja att genast gå över till att ta den antibiotikan i tablettform. Jag bestämde mig ändå för att fortsätta med IV-distribution åtminstone en gång till, kommande vecka, så att övergångsfasen till tabletter blir så mjuk som möjligt.

Den andra antibiotika jag får är Doxycyklin, en allmänt förekommande så kallad bredspektrumantibiotika. Den började jag ta vecka 2, och fortsätter med den genom hela de två första behandlingsmånaderna.

Jag har nu då alltså avklarat 3/8 av min första behandlingsplan. Mår jag då bättre? Det gör jag. Ingen dramatisk förändring till det bättre, men ändå en definitiv.

De som är skeptiskt inställda till långvariga antibiotikakurer skjuter nu hastigt in att det inte finns vetenskapliga bevis för att för att sådana skulle ge goda resultat i behandling av borrelia, utan att det tvärtom finns flera randomiserade kontrollstudier i vilka effekten av en långvarig antibiotikakur inte skiljer sig nämnvärt – om ens överhuvudtaget – från placebo.

Jag tvivlar absolut inte på resultatet av studierna, siffrorna talar sitt tydliga språk. Men som man ropar får man svar.

Sådan studier tenderar att isolera en av många byggstenar – medicineringen – från allt övrigt. Det som studierna inte bryr sig om – och det som den största delen av läkarkåren faktiskt inte verkar veta någonting om – är att borrelia inte bekämpas med enbart antibiotika.

Antibiotika kan vara – och är ofta – en viktig del av behandlingen, men det är så mycket annat som måste samverka gynnsamt i kampen mot bakterien. Kroppen måste fås i balans, inflammationer måste fås under kontroll, immunförsvaret måste förstärkas, toxiner måste effektivt avlägsnas från kroppen.

Det behövs näringstillskott, det behövs en revidering av kosten, det behövs avgiftning. Om detta vet den så kallade skolmedicinen i allmänhet skrämmande lite, åtminstone enligt mina personliga erfarenheter. I synnerhet många specialiserade läkare – kanske i synnerhet neurologer – tycks inte se skogen för det enda träd de vattnar, göder och sköter om.

Så varför ser jag en förbättring? Jag äter antibiotika. Jag motarbetar inflammation genom att äta kurkumin. Jag äter serrapeptidas för att lösa upp borreliabakterier i biofilm. Jag äter grapefruktfröextrakt för att spräcka cystformen som bakterien kan anta. Jag äter potenta multivitaminer, betaglukan och får B-vitamindropp för att stärka immunförsvaret. Jag har screenat mig för vilka födoämnen som stressar min kropp (bl.a. gluten, ägg och mjölkprodukter) och undviker dem. Jag äter acetylcystein och CoQ10 för att skydda mitrokondrier. Jag detoxar genom att äta glutation, dricka citronvatten, bada infraföd bastu, jogga.

Nej, enbart antibiotika biter inte på en lömsk infektion som fått härja fritt i femton år – särskilt inte som den i mitt fall slåss sida vid sida med mycoplasma och TWAR. Men nu ska det bli en ändring på det hela. Motanfall på alla flanker samtidigt.

Helsingfors, 5 juni 2015

Nu har jag fått intravenös antibiotika i fem dagar, och har paus från antibiotikan över veckoslutet. Tanken är att den här första veckan lägger grunden för den fortsatta behandlingen. På måndag introduceras en oral antibiotika. Samtidigt fortsätter även IV-behandlingen, nu med dropp varannan dag.

Hela den här första behandlingstiden sträcker sig över åtta veckor, och följer riktlinjerna från ILADS (International Lyme And Associated Diseases Society.)

Samtidigt som jag får antibiotika får jag också en hel del näringstillskott. Vissa av dem “banar väg”, effektiverar antibiotikans möjligheter att verka optimalt, vissa verkar för avgiftning av kroppen. Ytterligare andra preparat angriper borreliabakterien i dess mer svåråtkomliga former. Det är fråga om en oerhört listig bakterie, som förstår att skydda sig mot angrepp.

När bakterien känner sig hotad grupperar den sig i såkallad biofilm, vilket kan liknas vid hur en flock djur grupperar sig tätt intill varandra för att undvika att bli ett lätt byte för deras naturliga fiender. Biofilmen måste spjälkas upp så att antibiotikan kan komma åt bakterien, och här har näringstillskott en stor betydelse.

Bakterien kan också gå in i cystform när den känner sig livshotad. Där kan den inte längre verka negativt i kroppen, men kan överleva i ett slags dvalliknande tillstånd tills faran – medicineringen – är över, bara för att sen, när kusten är klar, komma ut ur sitt “skal” och fortsätta nedbrytningen av kroppen. Också cystformen kan angripas med hjälp av näringstillskott.

Det är fråga om krigsföring mot en smart motståndare. Behandling av långt gången borrelia handlar om någonting helt annat än den doxycyklinkur på några veckor som sätts in vid akut infektion.

Det här är välkänt hos stora delar av den världsledande forskningen inom området. I Finland, liksom i många andra länder, tenderar man (med några lysande undantag) att stoppa huvudet i sanden och mumla sina kraftigt förlegade mantran om hur ett enkelt blodprov kompletterat med ryggmärgsprov ger en tvärsäker diagnos, och hur en påföljande okomplicerad, kortvarig antibiotikabehandling kan bota sjukdomen.