Helsingfors, 16 juni 2015

Hur ställs diagnosen borrelia? Genom att 6-8 veckor efter att ha blivit fästingbiten och utvecklat hudutslaget erythema migrans avge positiva provsvar, säger läkarkåren i Finland. Genom en klinisk diagnos, menar så kallade “LLMDs” över hela världen (Lyme Literate Medical Doctors, ungefär “Läkare med kunskap om och erfarenhet av borrelia”).

Den kliniska diagnosen en LLMD ger grundar sig på faktorerna

• risk för överföring – hit hör sånt som fästingtäthet i området man bor i, om man rör sig ute i skog och mark, osv.
• möjligt fästingbett, möjlig erythema migrans – 50% av de med borrelia minns inget fästingbett. 50% av de med borrelia utvecklar ingen erythema migrans.
• symptombild – de fysiska och mentala svårigheter och problem som patienten beskriver
• fysisk läkarundersökning
• provtagning i för diagnosen stödjande syfte

Varför är ett positivt testresultat inte den avgörande faktorn för LLMD-läkare? Eftersom testen inte är tillförlitliga.

Det finns fortfarande inget test som ger tvärsäkra svar när det handlar om borrelia. Det test som fungerar som standardtest i Finland är ett test kallat ELISA, där man söker efter antikroppar mot borrelia. ELISA missar 50% av fallen. LLMD-läkarna undviker det här testet, just på grund av den låga träffsäkerheten.

Den lumbalpunktion där man tar ett ryggvätskeprov – redskap nr 2 i finländsk diagnosticering av sjukdomen – ger positivt svar för under 20% av dem som är insjuknade. Den enda fördelen med det provet är att det är tillförlitligt gällande det som hittas – visar det positivt har man med 100% säkerhet borrelia.

Efter de här två testen stannar den finländska sjukvården upp, pekar på provresultat och säger “du har inte borrelia. Det är något annat.” Och ofta tar det inte länge förrän patienten traskar iväg till apoteket med utskrivet recept på antidepressiv medicin.

LLMD-läkarna struntar som sagt i ELISA-testen, och gör först en grundlig undersökning av patienten – fysiskt,men kanske viktigare: genom att be patienten beskriva symptomen. Blodprov tas ofta för att kolla upp olika bristsjukdomar, och för att utesluta annat.

Det vanligaste sättet att fortsätta med provtagning är att göra ett så kallat Western Blot-test. Där undersöker man om antikroppar mot borrelia hittas på proteiner som är mycket specifika för just borreliabakterien. Proteinerna är kategoriserade enligt vikt och kallas för band. Provtagningen sker på just de band som är specifika.

Vissa menar att positivt resultat på två av banden behövs, andra menar att det räcker med positivt resultat på ett av banden. Använder man det senare kriteriet så hittar man 80% av de som bär på borreliabakterien.

Om man testar positivt på Western Blot, är man då erkänt sjuk i borrelia? Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte det.

Vad händer då om man hör till den 20% som inte upptäcks ens i Western Blot-testet? Ja, då hör man till min kategori. Det är ofta fråga om sådana som burit på sjukdomen en lång tid – sådana som har kronisk borrelia, det som inte finns i vårt land.

Då kan man i stället mäta cellaktivitet mot borrelia, och mot de många så kallade co-infektioner som är så vanliga i den här sjukdomen – andra sjukdomar som hänger på, samverkar, hjälps åt att bryta ner kroppen. Hit hör bl.a. mycoplasma och TWAR (luftvägsklamydia). Det finns många fler. Och allt kan överföras via en liten, till synes harmlös fästing.

Advertisement

Helsinki, June 16, 2015

How is lyme disease diagnosed? By a positive blood test performed 6-8 weeks after being bitten by a tick and developing an erythema migrans rash, according to Finnish doctors. By a clinical diagnosis, the LLMDs (Lyme Literal Medical Doctors) say.

The clinical diagnosis given by an LLMD is based on the following factors:

• risk of infection – living in an area with a high occurrence of ticks, the patient being engaged in outdoor activities, aso.
• possible tick bite, possible erythema migrans – 50% of people with lyme don’t recall being bitten by a tick. 50% of people with lyme never develop erythema migrans.
• Symptoms – the physical and mental hardship and problems described by the patient
• physical exam findings
• supportive testing

Why isn’t a positive test result the decisive factor when it comes to LLMDs? Because the tests aren’t reliable.

There still doesn’t exist a test that can give an assertive answer regarding lyme disease. The standard test performed in Finland is a test called ELISA, which looks for lyme antibodies. ELISA misses 50% of the infections. The LLMDs avoid this test, because it’s simply not accurate enough.

A lumbar puncture (spinal tap), testing the cerebrospinal fluid, is tool nr 2 in Finnish diagnosis. That procedure gives a positive result in under 20% of people with lyme. The only advantage to that test is that it’s very predictive – if it is positive, the patient has lyme with a certainty of 100%.

After these two tests, the Finnish medical care makes a halt, points at the test results and say “you don’t have lyme. It’s something else.” And often it doesn’t take long until the patient trots away to the pharmacy with a prescription for antidepressants.

The LLMDs don’t care for the ELISA-test, but start by examining the patient throughly – physically, but more important: by letting the patient describe his/her symptoms.

Blood tests are often taken, in order to check for deficiency diseases, and to rule other things out.

The most common way to continue testing is to run a Western Blot test. This test searches for antibodies attached to proteins that are very specific for the lyme bug. The proteins are classified by weight and are called bands. The test examines these specific bands.

Some say that positive results on any two bands are needed, others claim that a positive result on a single band is enough. Using the later criteria, the test catches 80% of those with lyme.

So if you test positive in a Western Blot, are you then officially recognized as having lyme disease? Correct me if I’m wrong, but I don’t think that is the case.

What if you belong to the 20% that slip by undetected through the Western Blot test? Then you find yourself in my category. Together with us, there are many that have carried this disease for a long time – people with chronic lyme disease, something that does not exist in our country.

Then you might want to measure cellular activity against lyme, and against the many co-infections that are so commonly associated with lyme – other diseases, hanging on, acting together, helping to break down the body. Examples are mycoplasma and TWAR (Chlamydophila pneumoniae). There are many more. And all of them can be transmitted by a tiny, seemingly harmless tick.