Hur ställs diagnosen borrelia? Genom att 6-8 veckor efter att ha blivit fästingbiten och utvecklat hudutslaget erythema migrans avge positiva provsvar, säger läkarkåren i Finland. Genom en klinisk diagnos, menar så kallade “LLMDs” över hela världen (Lyme Literate Medical Doctors, ungefär “Läkare med kunskap om och erfarenhet av borrelia”).
Den kliniska diagnosen en LLMD ger grundar sig på faktorerna
- risk för överföring – hit hör sånt som fästingtäthet i området man bor i, om man rör sig ute i skog och mark, osv.
- möjligt fästingbett, möjlig erythema migrans – 50% av de med borrelia minns inget fästingbett. 50% av de med borrelia utvecklar ingen erythema migrans.
- symptombild – de fysiska och mentala svårigheter och problem som patienten beskriver
- fysisk läkarundersökning
- provtagning i för diagnosen stödjande syfte
Varför är ett positivt testresultat inte den avgörande faktorn för LLMD-läkare? Eftersom testen inte är tillförlitliga.
Det finns fortfarande inget test som ger tvärsäkra svar när det handlar om borrelia. Det test som fungerar som standardtest i Finland är ett test kallat ELISA, där man söker efter antikroppar mot borrelia. ELISA missar 50% av fallen. LLMD-läkarna undviker det här testet, just på grund av den låga träffsäkerheten.
Den lumbalpunktion där man tar ett ryggvätskeprov – redskap nr 2 i finländsk diagnosticering av sjukdomen – ger positivt svar för under 20% av dem som är insjuknade. Den enda fördelen med det provet är att det är tillförlitligt gällande det som hittas – visar det positivt har man med 100% säkerhet borrelia.
Efter de här två testen stannar den finländska sjukvården upp, pekar på provresultat och säger “du har inte borrelia. Det är något annat.” Och ofta tar det inte länge förrän patienten traskar iväg till apoteket med utskrivet recept på antidepressiv medicin.
LLMD-läkarna struntar som sagt i ELISA-testen, och gör först en grundlig undersökning av patienten – fysiskt,men kanske viktigare: genom att be patienten beskriva symptomen. Blodprov tas ofta för att kolla upp olika bristsjukdomar, och för att utesluta annat.
Det vanligaste sättet att fortsätta med provtagning är att göra ett så kallat Western Blot-test. Där undersöker man om antikroppar mot borrelia hittas på proteiner som är mycket specifika för just borreliabakterien. Proteinerna är kategoriserade enligt vikt och kallas för band. Provtagningen sker på just de band som är specifika.
Vissa menar att positivt resultat på två av banden behövs, andra menar att det räcker med positivt resultat på ett av banden. Använder man det senare kriteriet så hittar man 80% av de som bär på borreliabakterien.
Om man testar positivt på Western Blot, är man då erkänt sjuk i borrelia? Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte det.
Vad händer då om man hör till den 20% som inte upptäcks ens i Western Blot-testet? Ja, då hör man till min kategori. Det är ofta fråga om sådana som burit på sjukdomen en lång tid – sådana som har kronisk borrelia, det som inte finns i vårt land.
Då kan man i stället mäta cellaktivitet mot borrelia, och mot de många så kallade co-infektioner som är så vanliga i den här sjukdomen – andra sjukdomar som hänger på, samverkar, hjälps åt att bryta ner kroppen. Hit hör bl.a. mycoplasma och TWAR (luftvägsklamydia). Det finns många fler. Och allt kan överföras via en liten, till synes harmlös fästing.
Pati vs. Lyme 