Helsingfors, 10 juni 2015

I går var jag ute på en trettio minuter lång joggingrunda, den första på nästan ett år! Det gick långsamt, men farten var inte det viktiga. Det är inte heller tanken som räkna(de)s, utan just själva genomförandet.

Här ännu då någonting som verkar väldigt ologiskt – hur kan någon i mitt skick springa? Ja, säg det den som vet.

Gårdagens löpning var en mjukstart, jag tror jag kom knappa fyra kilometer. Men det finns inte en chans att jag kan gå fyra kilometer – då får jag åtstramande värk och kraftig lägesyrsel, och måste avbryta.

Jag fick i och för sig värk och yrsel igår, men det var när jag gick till matbutiken efter joggingrundan. Jag mådde rätt dåligt senare på kvällen också, men jag hade inte förväntat mig något annat – tvärtom är jag glad och förvånad över att det gick så pass bra som det gick. Inga värre efterkänningar idag heller, bara lite lätt lägesyrsel och tinnitus. Småsaker.

Det är någonting med det monotona och det statiska som min kropp inte klarar av. Joggingen flexar musklerna mycket mera än gång, och använder vridmoment i överkroppen på ett helt annat sätt. Även om jag fortfarande är en matt skugga av mitt forna jag så kan jag alltså börja motionera igen, vilket är härligt – jag trivs inte kroppsligt passiv.

Och kanske, kanske jag redan ser positiva resultat av behandlingen! Det är en lång väg kvar, men små framsteg är ändå steg i rätt riktning. I det skick jag var i våras hade jag nog inte ens vågat försöka jogga. Faktum är att redan knytande av snören på joggingskor hade gett mig fysiska problem.

Så nu gläds jag över det här, och ser fram emot den dag när jag igen ska kunna bära två matkassar från snabbköpets kassa ut till bilen på parkeringen utan att tillbringa resten av dagen i liggande läge, fullpumpad med mediciner. Baby steps, baby steps.