IC49, June 25, 2015

I’m currently sitting on the train once more – IC49 just passed through Riihimäki in Southern Finland. I traveled to Helsinki on Tuesday, and got my IV-antibiotics and a Vitamin B drip yesterday, at the clinic.

Since I have felt successively better I brought my jogging gear with me, aiming for an evening run yesterday. That didn’t happen.

Yesterday I had my worst day so far during the antibiotics treatment started on June 1st. Simply put, I experienced all my familiar symptoms times 1.5. A few short walks to and from the buses were enough to trigger severe pain and the furiously uncomfortable cramp hitting the left side of my body.

Add to this cramping under the left sole, dizziness, tremors, nausea, extrasystolic heartbeats, an intestinal pinball game. Buzzing – like small electric currents – through the thighs, calves, into the toes.

Enter a max amount of painkillers – even if it just dulls, not makes the symptoms go away. Some zopiclone addressing the neurologic mess somewhat. Follows a passive evening, felling sick, sweating, drinking a lot of lemon water, riding the misery out.

I want to – I will – believe that I have a reaction against endotoxins, the result of a spirochete slaughtering taking place. The 4th week of treatment is an infamous one, without anybody knowing exactly why. Maybe the antibiotics make their mark. Maybe the borrelia bug reproduces. Who knows.

The exact reason as to why is of minor importance to me. I fight through the attacks and choose to believe they are a sign of something good happening within.

And I certainly won’t give in. The best defense is a good offense, regarding both lyme and football (soccer). Tonight I will go supporting our local pride FF Jaro in the six-point game against KTP – an opponent that Jaro should be able to – and really need to – leave trailing behind in the league table.

I hope for an attacking approach at the Centralplan (“Central pitch”) as well. The fight continues.

IC 49, 25 juni 2015

Sitter nu på tåget upp till Jakobstad igen, IC49 passerade nyss genom Riihimäki. Jag åkte ner till Helsingfors i tisdags, och fick IV-antibiotika och B-vitamindropp på kliniken igår.

Eftersom jag tycker mig ha börjat må successivt bättre hade jag med joggingskor och hade tänkt motionera i går på kvällen. Av det blev det inget.

I går hade jag min sämsta dag hittills under antibiotikahandlingen jag inledde den 1 juni. Enkelt uttryckt kunde man säga att jag hade alla mina bekanta symptom x 1.5. Det räckte med några korta promenader till och från bussarna för att jag skulle få kraftig värk och den våldsamt obehagliga sendragsliknande kramp som slår till i vänster sida av kroppen.

Till detta kramp under vänster fot, lägesyrsel, darrningar, illamående, extraslag i hjärtat. Flipperspel i tarmarna. Pirrande – som små elektriska strömmar – genom låren, genom vaderna, ut i tåspetsarna.

Så in med max mängd värkmedicin – även om den bara dämpar, inte tar bort symptomen. In med zopiklon (Imovane) som hjälper något gällande det neurologiska. Sen en kväll av passivitet, illamående, svettningar, mycket citronvatten, väntande ut eländet.

Jag vill – och tänker – tro att jag reagerar på endotoxiner, resultatet av borrelia burgdorferi-slakt i kroppen. Den fjärde veckan är ökänt jobbig, utan att någon riktigt vet varför. Kanske har det att göra med antibiotika som skördar offer. Kanske har det att göra med borreliabakteriens reproduktionstid.

För mig spelar själva orsaken en underordnad roll. Jag fightas igenom anfallen, skoven, och väljer att tro att de uppstår som ett kvitto på att någonting bra sker inom.

Ger mig gör jag inte. Anfall är bästa försvar, både gällande hantering av borrelia och i fotboll. Därför ska jag ikväll gå och stöda vår lokala stolthet FF Jaro i den s.k. sexpoängsmatchen mot KTP – en motståndare som Jaro borde, och borde kunna, lämna bakom sig i serietabellen.

Hoppas och tror på en attackerande approach på Centralplan i Jakobstad också. Kampen går vidare.