Jakobstad, 27 juni 2015

För att fortsätta fotbollsanalogin i slutet av mitt förra inlägg kunde man säga att det nu pågår ett mittfältskrig, utan att någondera parten lyckats hitta öppnande passningar. 0-0, alltså, men det känns ändå som om tiden är på min sida.

Om jag har haft minsta tvivel om att det jag känner i kroppen under behandlingen verkligen rör sig om en s.k. herxheimer-reaktion så är detta nu som bortblåst. Min hittills sämsta dag i förrgår följdes av en ännu sämre dag igår. Hela kroppen var som inflammerad, och jag hade plötsligt stora neurologiska problem i höger sida av kroppen – vandrande värk, plötsliga domningar och “elstötar” både ner i benet och upp bakom örat. Det var helt enkelt fascinerande – även om det ordet oftast används i positiva sammanhang.

En rationell förklaring till det jag upplevde kunde säkert i all hast framkastas av någon. Det skulle då handla om att jag omedvetet kompenserat för problemen som jag hade i vänster sida av kroppen i förrgår – överansträngt högra sidan för att “hjälpa till” – och att gårdagens symptom var en följd av detta.

Då kan jag genast lugna eventuella förståsigpåare och meddela att jag överkompenserat på det antagna sättet många gånger i mitt liv, och att det jag upplevde igår inte på något sätt liknade det jag upplevt tidigare. Det var helt enkelt så att speciellt den ena sidan av kroppen var ett enda neurologiskt kaos, på ett sätt som inte har något att göra med överbelastning. Tro mig – jag bedriver empirisk forskning i min egen kropp.

Motattacken skedde med all form av detox och medicinering jag bara kunde komma på, och på kvällen började det lätta. Jag mår fortfarande dåligt, men det blir bättre hela tiden.

Då jag igår inte kunde göra mycket annat än vänta ut det hela så passade jag på att följa upp SSRI-fenomenet jag skrev om tidigare. Jag hade nämligen börjat bli ordentligt nyfiken, eftersom så många drabbade av borrelia har kontaktat mig och berättat att de upplevt samma sak – i korthet 1) akut sjukdomstillstånd, 2) diagnosen depression, 3) SSRI-preparat utskrivna, 4) en våldsam försämring av sjukdomstillståndet under den s.k. inkörningsperioden.

Det blev alltså en research-dag i soffan, och jag hittade någonting mycket intressant.

Det har tidigare antagits att depression beror på för lite signalsubstans i hjärnan, och att SSRI-preparat – som hindrar att signalsubstansen serotonin återupptas i nervcellernas synapser – visar goda resultat genom att användningen av preparaten resulterar i en ökad mängd signalsubstans.

Allt fler forskare har börjat ifrågasätta att detta är hela sanningen, har framlagt hypotesen att depression kan ha att göra med inflammation i hjärnan, och att SSRI-preparat kan vara effektiva på grund av anti-inflammatorisk effekt.

Den första forskningsrapporten i ämnet presenterades för drygt tre år sedan. Resutaten pekar på att så faktiskt kan antas vara fallet – resultatet i provrör (in vitro, latin, ordagrant “i glas”) visar att SSRI-preparaten vid en dosering som motsvarar den som skrivs ut av läkare tycks ha en betydande anti-inflammatorisk effekt.
(Abstraktet som jag länkat till ovan visar de grova penseldragen, den kompletta rapporten jag läste ligger bakom inloggning och kräver användarkonto och/eller betalning.)

Det som jag själv – liksom forskarteamet – såg som ännu mer fascinerande var att lägre doser fungerade omvänt, dvs gynnade inflammation. Inte nog med det, de lägre doserna triggade också mikrogliacellerna – den viktigaste delen av det centrala nervsystemets immunförsvar – till att börja utsöndra… just det, cytokiner.

En människa som drabbats av borrelia har på tok för mycket cytokiner redan på grund av själva sjukdomen, kroppen är i ett slags ständigt inflammatoriskt tillstånd. SSRI-preparat kräver en inkörningsperiod, det kan ta många veckor förrän mängden av det verksamma ämnet är tillräckligt högt i kroppen för att det ska ha en anti-inflammatorisk effekt. Ända fram till dess förvärrar SSRI-preparaten – med stöd av denna forskning – borreliasymptomen.

Så inte nog med att borrelia så ofta feldiagnosticeras som depression, medicinen som blir utskriven tycks göra det hela etter värre. Här alltså ännu en stark anledning till att borrelia-medvetenheten inom läkarkåren måste ökas.

Advertisement

Jakobstad, June 27, 2015

To continue the football (= soccer) analogy I started at the end of my former post, now there is something of a midfield battle going on, with neither me nor my opponent finding any opening passes. 0-0, thus, but I feel like time is on my side here.

If I ever had the slightest doubt that what I feel in my body during the treatment really could be due to a herxheimer reaction, that doubt is gone now. My up-to-then worst day (two days ago) was followed by an even worse day (yesterday). My whole body was in an inflammatory state, and suddenly I had huge neurological problems in the right part of my body – wandering pain, sudden numbness and “electric shocks” down through my leg as well as up behind my ear. It was simply fascinating – even if that word usually is used in more positive contexts.

A rational explanation to what I experienced could surely be hurriedly suggested. The reason would then be that I had subconsciously compensated for my left-side problems the day before yesterday – strained my right side in order “to help” – resulting in yesterday’s problems.

I can immediately calm down possible know-it-alls by reporting that I’ve overcompensated in the suggested way many times in life, but never ever have I experienced something similar to what I did yesterday. It was simply a neurological chaos taking place particularly in one side of the body, in a way that just can’t be explained as a result of strain. Believe me – I conduct an empirical research in my own body.

Counter-attacking, I drew upon every form of detox and medication I could possibly think of, and by evening it all started to ease out. I still feel a bit sick, but it’s getting better all the time.

Since I couldn’t do much more than ride it all out, I took the opportunity to follow up on the SSRI phenomenon I wrote about earlier. I had grown successively more curious, since so many struck by lyme disease had contacted me reporting similar experiences – in short 1) acute illness, 2) the diagnosis depression, 3) prescribed SSRIs, 4) a severe worsening of the illness during the so called break-in period.

A day of couch-conducted research, it was, and I found something highly interesting.

It has earlier been assumed that depression is due to an insufficient amount of signal substance in the brain, and that SSRIs – limiting the reabsorption of serotonine into the presynaptic cells – show good results since the use of these medicines results in an increased amount of signal substance.

More and more, researchers have started questioning whether this is the whole truth. The hypothesis that depression could be caused by inflammation of the brain has been brought forward, and that SSRIs might have effect due to anti-inflammatory properties.

The first research paper regarding this idea was presented a little over three years ago. The results suggest that the hypotesis might be true – results in test tubes (in vitro, lat., literally “in glass”) show that SSRIs at a dosage equivalent to the dosage usually prescribed by doctors seem to have a significant anti-inflammatory effect.
(The abstract at the link above shows a rough brush picture, the full report I read lies behind login and needs to be access either by user account credits or by payment.)

What I – as well as the research team – found even more fascinating was that lower doses had a contrary effect – that is, they promoted inflammation. It doesn’t stop here: the lower doses triggered the microglial cells – the most important part of the immune defense regarding the central nervous system – into starting producing… that’s right, cytokines.

A person struck by lyme disease has far to much cytokines to start with – the body is kind of in a constant inflammatory state. SSRIs have a break-in period, it can take up to many weeks before the accumulation of the active ingredient is large enough in the body to be able to produce the desired anti-inflammatory effect. Up until then, the SSRIs – according to the research in question – just makes the lyme disease symptoms worse.

Not only, then, is lyme disease so often misdiagnosed, but the medication commonly prescribed makes it all even worse. This is another strong reason as to why the lyme disease awareness amongst doctors has to be increased.

Helsinki, June 14, 2015

Even if I aim for the future, I’d still like to look back for a while. It helps me process everything that’s been happening in the past, and at the same time it paints a picture of how a single person’s life can be infected by lyme.

When my acute symptoms surfaced in Fall 2000 (of which I wrote earlier), I was prescribed antidepressants by my doctor. It was an SSRI-type medicine, with the active ingredient being sertraline. SSRIs are well known to have a break-in period during which the symptoms are not eased, but accentuated. It’s common to talk about 2-3 weeks being needed to turn the negative trend around.

My break-in period was nothing like 2-3 weeks, it was almost two months long. It was one of the worst experiences in my life. Harsh anxiety attacks that several times brought me to the emergency room at the local hospital. I thought my life was in danger. In the ER, EKG and enzyme tests were taken, to check heart rate irregularities and possible traces of a heart attack. Nothing was found.

In addition to the anxiety attacks I had severe arrhythmia, skipped beats. I’ve always had a slow heart rate (about 45 beats per minute, falling to under 40 bpm when my ability of absorbing oxygen increases through exercise). “Skipped heartbeats“, or ventricular extrasystoles, are somewhat simplified two heartbeats too close to each other, resulting in a prolonged time until the thereupon following heartbeat occurs.

At a heart rate of 45 bpm, the heart beats every 1 1/3 second. When two beats are triggered close to each other, there will be up to 2.5 seconds before the next heartbeat takes place. A lot goes through the mind in 2.5 seconds – it is an enormously long time to wait.

Furthermore, my head was completely loaded – that’s the best way I can come up with to describe it. As if the brain was a beehive, a head completely occupied with itself. All external impulses – somebody speaking, music playing, sudden sounds, bright sunlight – were too much. I couldn’t take in anything at all, as if the brain was a vessel filled to the rim with water and every drip that fell into the vessel just spilled over the sides.

And tremors, dizziness, sweating, a neck that didn’t seem to have the strength to carry the head up. It was two very long months. The single thing pulling me through was my wife Ia never taking my condition lightly, and still managing to anchor me in a pitch-black, stormy everyday life.

One can probably have reactions against SSRIs like the ones I described here. Lately, I have nevertheless started to ponder what I went through. I know many who uses these medicines. Several have no break-in periods worth mentioning, others go down into a valley before the journey upwards starts. None of these friends and acquaintances seem to have been in quite the condition I experienced only due to SSRIs.

I have thought this medicine to be particularly taxing particularly for me, and that I have a thin wall between my body and my soul. At the same time, these symptoms match the physical and mental collapse that many struck by lyme experience at the outburst of the disease. Maybe it isn’t a question of one or the other, maybe it was both. Now, in retro-perspective, I believe that lyme was at least a part of the physical and mental chaos I went through.

Helsingfors, 14 juni 2015

Även om siktet är inställt på framtiden så vill jag fortsätta blicka tillbaka lite, både för att strukturera allt för mig själv och för att måla en bild av hur en människas liv kan infekteras av borrelia.

När jag fick akuta symptom hösten år 2000 (som jag skrev om tidigare här) fick jag alltså antidepressiv medicin utskriven av läkaren. Det var ett så kallat SSRI-preparat med det verksamma ämnet sertralin. SSRI-preparat är välkända för att ha en inkörningsperiod under vilken symptomen i inledningen inte förminskas, utan blir mera accentuerade. Vanligt är att man talar om en period på 2-3 veckor innan det svänger och man börjar må bättre.

Min period var inte 2-3 veckor, utan nästan två månader lång. Det var något av det värsta jag har varit med om. Kraftiga panikattacker vilket flera gånger förde mig till akuten, då jag trodde att jag var i livsfara – jag hade svår smärta i bröstkorgen och kunde inte stå upp. Vid akuten togs EKG och enzymer för kolla hjärtrytm och eventuella spår av infarkt, men ingenting hittades.

Utöver panikattackerna hade jag kraftig arytmi i form av extraslag i hjärtat. Jag har alltid haft en markerat låg puls (ca 45 slag i minuten, sjunkande ner till under 40 när jag tränar och får bättre syreupptagningsförmåga). Extraslag är lite förenklat två hjärtslag som kommer för nära inpå varandra, vilket gör att det i sin tur blir ett långt avstånd före därpå följande slag kommer.

Med en puls på 45 slag i minuten slår hjärtat ett slag var 1 1/3 sekund. När två slag kommer tätt intill varandra blir det då upp mot 2,5 sekunder till slaget efter. Man hinner tänka mycket under 2,5 sekunder – det är en oerhört lång tid att vänta.

Utöver det här så var mitt huvud totalt fullt – det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Som om hjärnan var en bikupa, ett huvud helt upptagen med sig självt. Alla yttre impulser – någon som talade, musik som spelade, plötsliga ljud, stark sol – blev för mycket. Jag kunde inte ta in någonting alls, som om hjärnan var ett kärl alldeles till kanten fyllt med vatten och varje droppe som föll ner i kärlet rann över.

Och ännu – darrningar, yrsel, svettningar, en nacke som inte orkade bära upp huvudet. Det var två väldigt långa månader. Det som bar mig igenom var att min fru Ia aldrig tog lättvindigt på hur jag mådde och samtidigt alltid fanns där som ett ankare i en nattsvart vardagsstorm.

Säkert kan man reagera på SSRI-preparat som jag gjorde, men nu efteråt har jag ändå börjat fundera över det hela. Jag känner många som använder sådan medicin. Flera har knappt någon inkörningsperiod alls, andra går igenom en dal före vandringen börjar stiga uppåt. Ingen jag själv känner tycks ha mått så dåligt som jag gjorde då enbart på grund av SSR-preparat.

Jag har tänkt att just den här medicinen är påfrestande just för mig, och att jag har en tunn vägg mellan kropp och själ. Samtidigt stämmer de här symptomen in på den första genomklappning som många går igenom när borrelian brutit ut. Jag vet inte. Kanske det inte var det ena eller det andra, utan både och. Jag tror nu efteråt att borrelian åtminstone var en av anledningarna till det fysiska och själsliga kaos jag gick igenom.