Helsingfors, 5 juni 2015

Nu har jag fått intravenös antibiotika i fem dagar, och har paus från antibiotikan över veckoslutet. Tanken är att den här första veckan lägger grunden för den fortsatta behandlingen. På måndag introduceras en oral antibiotika. Samtidigt fortsätter även IV-behandlingen, nu med dropp varannan dag.

Hela den här första behandlingstiden sträcker sig över åtta veckor, och följer riktlinjerna från ILADS (International Lyme And Associated Diseases Society.)

Samtidigt som jag får antibiotika får jag också en hel del näringstillskott. Vissa av dem “banar väg”, effektiverar antibiotikans möjligheter att verka optimalt, vissa verkar för avgiftning av kroppen. Ytterligare andra preparat angriper borreliabakterien i dess mer svåråtkomliga former. Det är fråga om en oerhört listig bakterie, som förstår att skydda sig mot angrepp.

När bakterien känner sig hotad grupperar den sig i såkallad biofilm, vilket kan liknas vid hur en flock djur grupperar sig tätt intill varandra för att undvika att bli ett lätt byte för deras naturliga fiender. Biofilmen måste spjälkas upp så att antibiotikan kan komma åt bakterien, och här har näringstillskott en stor betydelse.

Bakterien kan också gå in i cystform när den känner sig livshotad. Där kan den inte längre verka negativt i kroppen, men kan överleva i ett slags dvalliknande tillstånd tills faran – medicineringen – är över, bara för att sen, när kusten är klar, komma ut ur sitt “skal” och fortsätta nedbrytningen av kroppen. Också cystformen kan angripas med hjälp av näringstillskott.

Det är fråga om krigsföring mot en smart motståndare. Behandling av långt gången borrelia handlar om någonting helt annat än den doxycyklinkur på några veckor som sätts in vid akut infektion.

Det här är välkänt hos stora delar av den världsledande forskningen inom området. I Finland, liksom i många andra länder, tenderar man (med några lysande undantag) att stoppa huvudet i sanden och mumla sina kraftigt förlegade mantran om hur ett enkelt blodprov kompletterat med ryggmärgsprov ger en tvärsäker diagnos, och hur en påföljande okomplicerad, kortvarig antibiotikabehandling kan bota sjukdomen.

Advertisement

Helsinki, June 5, 2015

I have been given intravenously distributed antibiotics for five days now, and are given a break during the weekend. The idea is that this first week lays the foundation for the rest of the treatment. On Monday, a second antibiotics is introduced, distributed orally. Meanwhile the IV-treatment continues as well, on every other day from now on.

This initial treatment period spans over eight weeks, carried out following the guidelines of ILADS (International Lyme And Associated Diseases Society.)

As a complement to the antibiotics, I take quite a lot of nutrition supplements. Some of them “pave the way”, give the antibiotics an opportunity to operate optimally. Some aid in detoxing the body. Others attack the borrelia bug in forms where it is hard to access. It’s an incredibly tricky bacteria. It knows how to guard itself against attacks.

When the bacteria feels threatened, it seeks shelter in something called a biofilm, which could be compared to the way an animal herd stick together in order to avoid becoming easy pray for predators. The biofilm has to be torn apart in order for the antibiotics to access the bacteria and destroy it, and nutrition supplements plays a major role in this mission.

When fearing for its life, the bacteria can also transform into a cyst form. Its destructive work in the body is then temporarily put on hold, but it can survive in sort of a “power-off”, lethargic mode, until the danger – the medication – has ended. Once the coast is clear, it emerges from its “shell” and continues its agenda of destroying the body. The cyst form, as well as the biofilm, can be counter-attacked by proper use of nuitrition supplements.

It’s warfare against a clever enemy. Treatment of late-stage lyme disease is a whole different matter compared to the few weeks of doxycycline treatment officially considered adequate in cases of acute lyme infections.

This is widely known by a significant part of the world expertise in the field. In Finland, as in many other countries, the tendency (a few brilliant exceptions aside) is to bury the head into the sand, murmuring heavily outdated mantras about how a simple blood sample and a lumbar puncture warrants an undisputed diagnosis, and how a subsequent uncomplicated, short-term antibiotics treatment can cure the disease.