Helsingfors, 10 juni 2015

I går var jag ute på en trettio minuter lång joggingrunda, den första på nästan ett år! Det gick långsamt, men farten var inte det viktiga. Det är inte heller tanken som räkna(de)s, utan just själva genomförandet.

Här ännu då någonting som verkar väldigt ologiskt – hur kan någon i mitt skick springa? Ja, säg det den som vet.

Gårdagens löpning var en mjukstart, jag tror jag kom knappa fyra kilometer. Men det finns inte en chans att jag kan gå fyra kilometer – då får jag åtstramande värk och kraftig lägesyrsel, och måste avbryta.

Jag fick i och för sig värk och yrsel igår, men det var när jag gick till matbutiken efter joggingrundan. Jag mådde rätt dåligt senare på kvällen också, men jag hade inte förväntat mig något annat – tvärtom är jag glad och förvånad över att det gick så pass bra som det gick. Inga värre efterkänningar idag heller, bara lite lätt lägesyrsel och tinnitus. Småsaker.

Det är någonting med det monotona och det statiska som min kropp inte klarar av. Joggingen flexar musklerna mycket mera än gång, och använder vridmoment i överkroppen på ett helt annat sätt. Även om jag fortfarande är en matt skugga av mitt forna jag så kan jag alltså börja motionera igen, vilket är härligt – jag trivs inte kroppsligt passiv.

Och kanske, kanske jag redan ser positiva resultat av behandlingen! Det är en lång väg kvar, men små framsteg är ändå steg i rätt riktning. I det skick jag var i våras hade jag nog inte ens vågat försöka jogga. Faktum är att redan knytande av snören på joggingskor hade gett mig fysiska problem.

Så nu gläds jag över det här, och ser fram emot den dag när jag igen ska kunna bära två matkassar från snabbköpets kassa ut till bilen på parkeringen utan att tillbringa resten av dagen i liggande läge, fullpumpad med mediciner. Baby steps, baby steps.

10 thoughts on “Helsingfors, 10 juni 2015

  1. Är så glad för din skull. 🙂 vilken mental seger. Små saker som man tar för förgivet så länge. Men när något händer förändras prioriteringar och värderingar.

    Har själv haft en urusel dag då hela allt känts oövervinnerlig. För svårt och för tufft att klara av och att få ihop allt.
    Är i början av min resa (jag som frågat dig tusen frågor på fb 😉 ) tappade min fokus idag. Men du har så rätt.. baby steps!
    Idag en dålig dag för mig, men när man mår uruselt så betyder det att behandlingen (som jag kör med nu) gör skillnad. *varning – massmord pågår!* och sedan baby-steps tillbaka till livet.

    Hejar på dig. Och tack för att du delar med dig av din resa 🙂

    Liked by 1 person

    • Tack så mycket Helena. Och precis, baby steps! Det är lite som att vara på en berg-och-dalbana det här, och inte vet man ens var, när eller ens om man kommer fram till ändstationen. Men det finns hopp, och om jag kan vara till mer hjälp så är det som jag tidigare sagt bara att kontakta mig!

      Sköt om dig där,

      H. Pati

      Like

    • Tack Sonja! Jag fick diagnosen genom en klinisk diagnos som baserade sig på min sjukdomsbild och på provsvaren från Tyskland. Jag testade först för antikroppar här i Finland, men det är ju nästan aldrig till någon nytta när infektionen pågått så länge – de visade som väntat noll. Det var först när de tyska proverna kom tillbaka och de visade klar cellaktivitet mot borrelia (och flera co-infektioner) som bitarna föll på plats.

      Like

  2. Känner med dig, Jag gick igenom samma samma sak i slutet av 1980-talet, skillnaden var att man inte kunde eller visste att det fanns kryp som gav sådana symtom. Det tog mig tio år att återvända till livet, jag tog mig genom min borelia utan behandlingar och hade massiva infektioner i inre organ. En av infektionerna gav mig lunginflamation som då behandlades intravenöst med stark antibiotika i 10 dagar, alla symtom försvann under behandlingen och läkarna sade att de kan kännas så med så starka mediciner. Faktum var ju att det var just den medicineringen jag borde ha fått mot min borelia, men blev behandlad för reumatism. Det är en sjukdom som kräver mod, uthållighet, inre styrka och en förstående omgivning. Styrka till dig, det blir bättre, jag springer halvmaraton nu utan symptom av borelian! 🙂

    Liked by 1 person

    • Tack, Ann – det var SÅ skönt att kunna röra på sig igen. En positiv sak i allt elände är att man lär sig värdesätta sånt som man förr inte såg som annat än helt naturligt.

      Like

Kommentera | Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s