Helsingfors, 9 juni 2015

Idag har jag fridag från kliniken. Nu när IV-antibiotikan ges varannan dag så kan jag sköta om den övriga medicineringen här där jag bor.

Som så ofta när jag inte har något program inplanerat så vaknade jag tidigt, med mina mått mätt. Morgnarna är jag lite tudelat inställd till när det gäller borrelian. Det beror på lika delar glädje i att vakna utan värk, och nedstämdhet över att veta att det börjar värka genast jag rör på mig.

Det är lätt att lura sig själv, tro det bästa. De senaste åren har jag haft som rutin att ligga kvar i sängen och kolla e-post, meddelanden, nyheter osv. via telefonen. Jag har berättat både för mig själv och min fru att det är ett enkelt sätt att börja dagen, en möjlighet att undvika att möta praktiska angelägenheter genast jag öppnar min arbetsdator.

Det är i och för sig sant det också, men det är inte därför jag börjat med min morgonrutin. Det alldeles första jag gör på morgonen är att jag äter värkmedicin. Det jag sen gör är att jag väntar på att den ska börja verka. Den tid jag väntar fyller jag med någon slags mening, därav den horisontella starten på dagen.

Värkmedicinen lindrar inte besvären så mycket som jag skulle önska, men den dämpar dem något. Utan medicin har jag en tendens att överkompensera, använda andra muskler när värken sätter in. Så överbelastar jag dem, och hamnar sen i en ond cirkel.

Borrelia är för många förknippad med vandrande värk, och så också för mig. Mina största problem har jag i musklerna i överkroppen, och alldeles speciellt på vänster sida av nacken, övre ryggen och bröstkorgen. Det betyder däremot inte att det bara värker just där.

Det är mer regel än undantag att jag efter en dag med värk i det området nästa dag är symptomfri just där. I stället värker det någon annanstans – höger sida, spegelvänt, eller ryggslutet, eller under fotsulorna. Det är som om det inte fanns någon logik alls, och det finns det inte heller – om man bara tänker leder, muskler, och senor.

Men i något skede inser man att det är nervsystemet som bråkar, och att det inte handlar om “någon nerv som är i kläm” (jag kan inte ens räkna de gånger jag fått den diagnosen… precis som om en gigantisk nerv löper genom hela kroppen och åstadkommer problem i olika områden.)

Då är det hela plötsligt helt logiskt. Det förklarar också den märkliga kedjereaktion (värk -> illamående -> öronringningar -> extraslag i hjärtat -> luft i magen -> kramp i tarmen -> yrsel -> svimning)  som ibland utlöses som från ingenstans.

Nervsystemet löper amok. Det känns ibland som att vara en docka i en dockteater, med en liten djävul som sitter och drar i trådarna bara för att bråka. Och det är egentligen inte så långt ifrån verkligheten heller – den spiralformade bakterien borrar sig in i leder, organ, till och med i benstommen, och tar över kommandot.

Därifrån måste den drivas med våld. Kampen fortsätter.