Helsingfors, 9 juni 2015

Idag har jag fridag från kliniken. Nu när IV-antibiotikan ges varannan dag så kan jag sköta om den övriga medicineringen här där jag bor.

Som så ofta när jag inte har något program inplanerat så vaknade jag tidigt, med mina mått mätt. Morgnarna är jag lite tudelat inställd till när det gäller borrelian. Det beror på lika delar glädje i att vakna utan värk, och nedstämdhet över att veta att det börjar värka genast jag rör på mig.

Det är lätt att lura sig själv, tro det bästa. De senaste åren har jag haft som rutin att ligga kvar i sängen och kolla e-post, meddelanden, nyheter osv. via telefonen. Jag har berättat både för mig själv och min fru att det är ett enkelt sätt att börja dagen, en möjlighet att undvika att möta praktiska angelägenheter genast jag öppnar min arbetsdator.

Det är i och för sig sant det också, men det är inte därför jag börjat med min morgonrutin. Det alldeles första jag gör på morgonen är att jag äter värkmedicin. Det jag sen gör är att jag väntar på att den ska börja verka. Den tid jag väntar fyller jag med någon slags mening, därav den horisontella starten på dagen.

Värkmedicinen lindrar inte besvären så mycket som jag skulle önska, men den dämpar dem något. Utan medicin har jag en tendens att överkompensera, använda andra muskler när värken sätter in. Så överbelastar jag dem, och hamnar sen i en ond cirkel.

Borrelia är för många förknippad med vandrande värk, och så också för mig. Mina största problem har jag i musklerna i överkroppen, och alldeles speciellt på vänster sida av nacken, övre ryggen och bröstkorgen. Det betyder däremot inte att det bara värker just där.

Det är mer regel än undantag att jag efter en dag med värk i det området nästa dag är symptomfri just där. I stället värker det någon annanstans – höger sida, spegelvänt, eller ryggslutet, eller under fotsulorna. Det är som om det inte fanns någon logik alls, och det finns det inte heller – om man bara tänker leder, muskler, och senor.

Men i något skede inser man att det är nervsystemet som bråkar, och att det inte handlar om “någon nerv som är i kläm” (jag kan inte ens räkna de gånger jag fått den diagnosen… precis som om en gigantisk nerv löper genom hela kroppen och åstadkommer problem i olika områden.)

Då är det hela plötsligt helt logiskt. Det förklarar också den märkliga kedjereaktion (värk -> illamående -> öronringningar -> extraslag i hjärtat -> luft i magen -> kramp i tarmen -> yrsel -> svimning)  som ibland utlöses som från ingenstans.

Nervsystemet löper amok. Det känns ibland som att vara en docka i en dockteater, med en liten djävul som sitter och drar i trådarna bara för att bråka. Och det är egentligen inte så långt ifrån verkligheten heller – den spiralformade bakterien borrar sig in i leder, organ, till och med i benstommen, och tar över kommandot.

Därifrån måste den drivas med våld. Kampen fortsätter.

12 thoughts on “Helsingfors, 9 juni 2015

  1. Intressant att läsa dina inlägg när jag själv varit och är i samma sits som du säkert vet. Jag hade bara så tur att min borrelia konstaterades inom 2 veckor efter första läkarbesökt. Tyvärr börjades behandlingen med tabletter i några månader vilket lugnade ner allt. Fick efter ca 1 år nya problem och fick då IV Rochfali i 3 v på egen HVC , gjorde säkert att jag nu har lindrigare problem. Hoppas du får hjälp av behandlingen.

    Like

    • Tack Kerstin! Jo, det är för bedrövligt att det i princip finns en enda schablon för hur borrelia ska behandlas, hur långt gången den än är. Människor reagerar så olika, och varje fall borde behandlas unikt med en grundlig genomgång av eventuella bakomliggande orsaker, av kostens inverkan, allt sånt.

      Like

  2. Börjar förstå min mammas konstiga värk och skumma symptom sen några år tillbaka! Hon har konstaterats borrelios men jag har ändå haft svårt att tro att alla konstiga symptom faktist kan bero på det. Det är inte bara inbillning!!!! Stort Tack!

    Like

    • Vad bra, Tina – inte att din mamma är sjuk, förstås, men att det jag skrivit hjälper till att öka medvetenheten om sjukdomen och alla de märkliga symptom som den kan medföra!

      Like

  3. Läste alla avsnitt på en gång nu. Är på tåget på väg till Helsingfors. Måste säga att de ser bra ut för att vara så sjuk. Följer nu dagligen och önskar god bättring! Anne

    Like

  4. Jag har också börjat följa dina skriverier.
    Kan ju inte jämföra min kamp med din men känner ändå igen en del. Jag är glad att du berättar. Tror att vi måste berätta mera om hur det är. Om hur livet är på riktigt!
    Ingen vet vad som döljer sig bakom vår glada och många gånger (för mig) skenheliga fasad. Livet är så orättvist fördelat till oss och ändå måste vi leva det och klara av det vi hamnat i.
    Jag önskar dig krafter och ork för just denna dag!
    MVH Gunilla

    Like

    • Tack Gunilla, och jo – jag håller med dig. Särskilt som det är så svårt just det där med att så lite syns utåt, medan det är fullständigt kaos inne i kroppen.

      Like

  5. Läser också dagligen. Kämpa på! Mamma hade en fästing igår i Larsmo. I Killingholmen lyser de med sin frånvaro i år. Mycket konstigt. Läsh har inte haft en endaste en med sig in ännu år och hon har varken droppats eller har fästinghalsband. Konstigt.

    Like

    • Tack! Och jo, jag tror det måste ha något att göra med vädret – fästingtätheten i olika områden varierar från år till år, även om några områden alltid är fästingfyllda (som det gamla sjöbottnet nedanför oss på Kyrkostrand.)

      Like

Kommentera | Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s