Helsingfors, 3 juni 2015

IV-medicineringen fortsätter den här tredje dagen av åtta veckor. Stunderna vid droppställningen är nästan meditativa, och tankarna rör sig naturligt nog kring hur det gick så här.

Jag har blivit fästingbiten flera gånger, så jag är inte säker på när borreliabakterien har kommit in i min kropp. Ironiskt nog gissar jag att det hände just den gång när jag varken såg eller kände något alls.

Sommaren 2000 besökte vi Åland, med hemfärd via det vackra band av mindre öar som binder ihop Åland med Åbo skärgård. Hemma i Jakobstad fick min fru Ia plötsligt ett utslag på huden – erythema migrans, den klassiska röda “piltavlan” som är så starkt förknippad med fästingbett.

Det är numera allmänt känt att mindre än hälften av alla människor som smittas av borrelia utvecklar en hudreaktion, och att det antal som dessutom uppvisar den karaktäristiska “piltavlan” är långt mindre än så. Ia hade tur i oturen – hennes hudreaktion var tillräckligt tydlig.

Varken jag eller hon hade sett någon fästing – inte krypande på kroppen, inte fastbiten i huden, ingenting. Min farbror som är läkare reagerade snabbt och lade henne på en doxycyklin-kur “för säkerhets skull”. Det är jag oerhört tacksam för idag, eftersom det antagligen räddade henne från den livsdränerande sjukdom jag själv slåss mot.

————————

Ungefär två månader efter ålandsresan klappade min kropp ihop fullständigt. Huden hettade, jag fick svår värk i rygg och nacke, det gjorde ont när jag rörde på mig, det surrade som i en bikupa i huvudet.

Jag beställde tid till en privatläkare. Jag gick dit för att beskriva mina fysiska problem, och kom hem med antidepressiv medicin.

Det finns en ådra av depression i min släkt, något jag själv blivit bekant med långt före år 2000. Jag blev årtidsbundet deprimerad när sommaren närmade sig, det var som värst under högsommaren, för att sedan ljusna när hösten kom. Sensommaren och hösten 2000 ljusnade det inte, det blev värre.

Jag tror numera att jag blev infekterad under resan den sommaren, att själva infektionstillfället passerade obemärkt, att den fysiska reaktionen kom några månader senare och samtidigt gjorde att min säsongsbetonade depression övergick i kronisk sådan. Alternativt kan jag ha haft bakterien latent i kroppen sedan tidigare, och infektionen kan ha utlösts av stress eller depression.

Det är inte lätt att veta, men timingen med vistelsen på Åland, min frus fästingbett, och den allmäna förekomsten av borrelia på Åland redan då gör att jag tror mera på det alternativet.

Jag har ätit antidepressiv medicin ända sen den hösten, och haft stor hjälp av medicinen. De få gånger jag gjort uppehåll i medicineringen har visat på nyttan av den. Samtidigt var det här läkarbesöket det första i raden av många där diagnosen pekat på psykiska problem som tar sig fysiska uttryck.

Jag har alltid haft en tunn vägg mellan kropp och själ. Jag var van med att min kropp sympatireagerar på det som händer i känslolivet, så den här inledande diagnosen var fullt godtagbar för mig – då.

När sen kroppen långsamt började brytas ned och nya, oförklarliga symptom uppstod kopplade varken jag eller läkare detta till något bakomliggande, destruktivt, utan såg dem som enskilda händelser. Mer om detta senare.

4 thoughts on “Helsingfors, 3 juni 2015

  1. Pingback: Helsingfors, 14 juni 2015 | Pati vs. Lyme

Kommentera | Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s