Helsingfors, 1 juni 2015

Det var i april 2014 som jag inledde ett allvarligt samtal med mig själv.

Jag, min son (då 19 år) och min pappa (då 70 år) hade rest till Madrid för att se Real Madrid spela semifinal mot Bayern München i Champions League. Läktarna på Reals hemmastadion Santiago Bernabeu är branta, och vi hade en ca 10 meters stigning från läktarporten upp till våra platser.

Min pappa och min son fick vänta på mig, liksom i ankomsthallen på flygplatsen dagen innan. Inte hög puls, inte andnöd, bara värk. Diffus värk. Åtstramande värk, som om kroppen sitter fast i ett skruvstäd som långsamt spänns åt. Varje rörelse som mot ett tilltagande motstånd.

Och sen strax efteråt, som ett brev på posten, allt det andra. Ringningar i öronen, yrsel, krampande rygg, illamående, kallsvettningar. Inte en position som går att sitta i där kroppen skulle kännas ok.

När jag diskuterade med mig själv så berättade jag att det inte ska vara så här. Jag har blivit 15 år äldre sedan år 2000, men kroppen har brakat ihop på ett sätt som inte handlar om normalt åldrande.

I höstas föll alla bitar på plats. Jag har fört – och fortsätter att föra – en ojämn kamp mot borrelia.

I dag har jag fått min första dos intravenöst distribuerad antibiotika vid kliniken i Helsingfors. Flera av mina vänner åker just nu iväg till varmare trakter, medan jag själv sitter minst tre veckor i en före detta lagerlokal och ser medicin droppa långsamt, långsamt ner ur droppåsen, via kanylen, in i mitt blodomlopp.

Det är ett dyrt sätt att semestra på, eftersom man i Finland – liksom i många andra länder – inte accepterar att det som härjar i min kropp och systematiskt bryter ner mig i förtid verkligen har att göra med den spiralformade, fästingburna bakterien Borrelia burgdorferi.

Det gör däremot jag. Jag är arg att jag vet vad jag vet, och att jag inte fick veta det tidigare. Samtidigt är jag tacksam över att mina pianisthänder och mitt tänkande jag inte drabbats. Ännu. Obehandlad skulle det bara vara en tidsfråga före så sker, och tappar jag detta sista så har jag ingenting kvar.

Därav fighten som mycket konkret inleds idag. Jag har tänkt skriva här i terapeutiskt syfte, som information, och för att synliggöra. Det är ingen rapport det rör sig om, inte heller aspirerar jag på något absolut rätt eller riktigt. Det är bara som det är.

2 thoughts on “Helsingfors, 1 juni 2015

  1. Liknande symptom hade jag. Det fanns ingen hjälp, Det var fruktansvärt.

    Krya på dig. Hoppas Du får hjälp i Helsingfors.

    Like

Kommentera | Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s